Anders Lönnberg varnar i en debattartikel i Dagens Samhälle den 27 juli för att ge landstingen rätt att förhandla direkt med läkemedelsbolagen om priset på läkemedel. Sveriges Apoteksförening delar Lönnbergs farhågor och har nyligen anmält Region Skåne till Läkemedelsförmånsverket (TLV) efter att de erbjudits en ”frivillig rabatt” av ett läkemedelsbolag. Fler landsting står i begrepp att göra samma sak. För oss står det utom allt rimligt tvivel att en framtid där varje landsting börjar förhandla priser på öppenvårdsläkemedel innebär klart försämrade villkor för patienter och läkare. Dessutom innebär det en regional återmonopolisering av apoteksmarknaden.
Som apoteksaktörer vill vi inte se en upphandling av öppenvårdsläkemedel från landstingens sida. Vi menar att varje försök från statens sida att sänka eller i alla fall få kontroll över läkemedelskostnaderna bör ta sin utgångspunkt i den apoteksmarknad som regeringen skapade för nu tre år sedan. Svensk läkemedelsförsörjning är i dag hårt reglerad genom statlig lagstiftning och myndighetskontroll. Att lägga ytterligare en regional nivå av reglering på detta kommer inte att gynna någon, allra minst patienterna. Vi ser flera uppenbara risker.
Systemet för läkemedelsprissättning är komplext. Att göra förändringar innebär alltid att vi får icke avsedda effekter. De tankar som nu finns om att låta landstingen upphandla läkemedel även för öppenvården kan innebära ett hot mot grundtanken i apoteksomregleringen; att ge konsumenterna ökad tillgänglighet till läkemedel, bättre service och ett bättre tjänsteutbud.
De som riskerar att drabbas mest negativt är patienterna. Det kan inte vara i patienternas intresse att landstingen begränsar de terapialternativ som finns tillgängliga. Det är konstigt att läkarna ska styra patienternas läkemedelsanvändning utifrån vilka läkemedelsbolag som ger ekonomiska rabatter till landstingen, snarare än utifrån strikt medicinska skäl. Val av behandling ska ske av medicinska skäl, inga andra. Det finns en stor risk att det enda som kommer ha betydelse är lägsta pris. Det kommer även att få förödande effekter för det medicinska innovationsklimatet i Sverige, vilket Anders Lönnberg ger goda exempel på.
Det kan inte heller vara i statens intresse, som i slutänden har betalat för läkemedlen, att landstingen styr läkemedelsanvändningen utifrån vilka läkemedelsbolag som ger störst ekonomisk vinning för ett enskilt landsting, snarare än för skattebetalarna som helhet.
Det är också märkligt att det anses vara en otillbörlig och förbjuden rabatt på läkemedel om ett apotek skickar med patienten en tandborste med apotekets logga på, samtidigt som ett landsting skulle kunna styra förskrivningsrätten baserat på ekonomiska rabatter direkt från läkemedelsföretagen.
Det finns redan i dag exempel på där landstingen styr kunden till ett givet apotek som förbundit sig att lämna ut just det läkemedel som landstingen tjänar bäst på. Om sen kunden bor fyra mil från det berörda apoteket och det dessutom finns ett apotek inom gångavstånd för kunden, tar inte landstinget hänsyn till när de ”berättar” för patienten var läkemedlet ska hämtas. Det innebär inte ökad tillgänglighet till läkemedel! Det kostar tid och pengar. Och det innebär också en uppenbar snedvridning av konkurrensen. Vi kan inte se några som helst skäl till varför landstingen skulle ha rätt att detaljstyra apotekens verksamhet.
Ett nytt system med landstingsupphandlingar innebär en återmonopolisering av försäljningen av öppenvårdsläkemedel där det gamla apoteksmonopolet ersätts av landstingens upphandlingar. Vi har svårt att tänka oss att det var vad regeringen ville uppnå med omregleringen av apoteksmarknaden. En av de största möjligheterna apoteken har i dag för att stärka sin bristande lönsamhet på, är genom parallellimport av de läkemedel som har patenten kvar. Ett nytt system kan helt strypa denna affär för apoteken vilket leder till fallande lönsamhet och hot mot apoteksomregleringens målsättningar. För vilken kraft att utveckla tjänster och service kommer att finnas kvar hos apoteken om lönsamheten faller än mer, från en redan väldigt pressad nivå?
Om landstingen förhandlar om öppenvårdsläkemedel innebär det också att vi får en ojämlik kostnad för läkemedel i olika delar av landet. Priserna kommer sättas i förhandlingen mellan landsting och läkemedelsindustri och ju större landsting – desto större rabatt.
Om syftet är att pressa priserna tror vi att det finns betydligt enklare, effektivare och mer jämlika sätt att göra det på än att utöka landstingens förhandlingsmöjligheter. Till exempel driver apoteken varje dag förhandlingar med läkemedelsindustrin. Låt apoteken bli en del av arbetet med att pressa ned läkemedelspriserna. Apoteksaktörerna har redan kompetensen, erfarenheten och förmågan. TLV är i dag den myndighet som sätter priset på läkemedel. Ge dem ett tydligare mandat att trycka ned priset i en snabbare takt och se till att Sverige bättre följer den internationella prisutvecklingen.
Omregleringen av apoteksmarknaden är ny, knappa tre år har gått sedan nya aktörer fick möjlighet att ta över driften av apotek. Under dessa år har vi öppnat nya apotek och bytt IT-system. Nu börjar vi närma oss en konsolidering av marknaden där kampen om kunderna inte bara handlar om var man driver apotek utan också om hur. En rad nya tjänster har det senaste halvåret introducerats, exempelvis information om lagersaldo, beställning av läkemedel, hälsokontroller, minutkliniker på apotek, olika former av mobila informationstjänster och så vidare. Låt inte en missriktad reformiver spoliera denna utveckling.
Johan Wallér
VD, Sveriges Apoteksförening
Artikeln är publicerad i Dagens Samhälle den 1 augusti 2012, och hittas här.
Kontakt;
Henrik G Ehrenberg
070-770 11 40
henrik.ehrenberg@sverigesapoteksforening.se